Seher Yilmaz
Med jämlikheten som ledstjärna har Seher Yilmaz ägnat sitt liv åt att motarbeta orättvisor och arbetar idag som specialist på jämlikhet och inkludering inom Samhall.
I den här intervjun berättar hon hur det hela började och hur hon själv möts av rasism. Dessutom ger hon tips på hur du som cirkelledare ska agera om rasism och nedsättande kommentarer skulle förekomma under din cirkel.
Under Seher Yilmaz uppväxt var det politiska samtalet ständigt närvarande i hemmet.
Hennes föräldrar kom som politiska flyktingar från Turkiet till Sverige på 80-talet och hon lärde sig tidigt att förändring kan bara ske om man hjälps åt. Det går inte att sitta och vänta på att någon annan ska göra saker åt en. Så när en skolkonferens skulle äga rum anmälde sig den då tioåriga Seher som elevrepresentant.
— Konferensen bestod av lärare, föräldrarepresentanter och rektor. Jag förstod väl inte riktigt vad det handlade om men jag bereddes plats ändå. Även senare hade jag turen att ha lärare som såg potentialen i mitt engagemang och uppmuntrade mig.
Under skoltiden fortsatte Seher Yilmaz engagemang att växa och utlopp för sitt
samhällspolitiska intresse fick hon i elevrörelsen. Hon kan fortfarande minnas den mäktiga känslan under sitt första nationella möte, när femhundra elever med samma intresse för skolfrågor samlades.
Tänkte du redan då att påverkan skulle kunna bli ditt yrkesval?
— Jag minns att när jag såg ordföranden på mitt allra första nationella möte tänkte, att det där verkar häftigt, tänk att få göra det där. Sen tänkte jag inte så mycket mer på att det skulle hända men tanken slog mig där och då. Att tänk att få göra det här på heltid.
Jämlikhet i alla dess former har alltid varit hennes ledstjärna. Jämlikhet mellan könen, för personer med olika hudfärg och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning. Men det började med jämställdheten. Någon gång i högstadiet fick Seher Yilmaz och hennes klass läsa boken Fittstim, en antologi med feministiska texter som utkom 1999. Och plötsligt föll alla pusselbitar på plats.
— Det här jag upplever och det här jag är utsatt för, de här orden jag kallas, händerna som tar på min kropp trots att jag inte vill. Jag förstod plötsligt att det inte handlar om någonting som händer just mig, utan att det är ett system vi behöver göra någonting åt.
Engagemanget mot rasism kom senare
Det var först när hon fick orden och verktygen att förstå rasismen som hon själv kunde blicka tillbaka på sina egna upplevelser. Hon berättar att tillfällen funnits då det påpekats att hon inte passat in i det samhälle som vi byggt upp som norm i Sverige.
— Det har kommit till uttryck i uppmaningar och förmaningar som man har gett mig som barn. I allt ifrån grannar som inte tycker att jag har lekt på rätt sätt på gården och sagt att, så där gör vi inte HÄR. Ett ord som upprepades mot mig men inte mot mina vita kompisar, men som jag där och då inte förstod - att HÄR var klätt i någonting annat.
— Och det kommer fortfarande tillbaka, till exempel när man är och handlar och ställer sig i en fel kö. HÄR i Sverige står vi i kö. Det händer mig löpande och det händer andra löpande och tillsammans blir det ett mönster som utgör rasism.
Du har jobbat mycket med språket, om ord vi använder och att vi behöver förändra vår ordlista. Hur tycker du att det har gått?
— På många sätt har det gått mycket bra, till exempel är det numera inte bara några få som påpekar att N-ordet är kränkande och rasistiskt och mina barn lär sig i skolan att det heter ursprungsbefolkning och inte någonting annat. Men samtidigt såg vi i EU-valet begrepp som utbytesteori, som seglade upp och då plötsligt backar vi tillbaka.
— Jag ser ett gap mellan oss som är trygga i begreppsdjungeln och de som inte är det. Det viktigaste är då att det inte finns någon rädsla i att göra fel. Vi behöver prata om hudfärg och hur vi lägger olika värderingar och bli medvetna om den här olikheten som skapar olika förutsättningar. Och där kan vi börja med språket.
Som specialist inom jämlikhet och inkludering på Samhall arbetar du idag också med en annan grupp som utsätts för diskriminering, personer med funktionsnedsättning. Hur ser deras möjligheter ut på arbetsmarknaden?
— Det ser inte toppen ut. Andelen sysselsatta är mycket lägre bland personer med funktionsnedsättning. De har i mindre utsträckning fasta heltidsanställningar och arbetar i lägre grad inom yrken med fördjupad högskolekompetens. Var tredje person har känt sig diskriminerad och det är vanligt att inte få jobb man har meriter för. En kvarts miljon människor är utestängda från arbetsmarknaden och det verkar orimligt att alla dessa skulle sakna kompetens.
— Här har vi ett jättejobb att göra. Det finns otroligt mycket fördomar och okunskap om personer med funktionsnedsättning och vi behöver hjälpas åt att förändra bilden av
Hur ska en cirkelledare agera om det förekommer rasistiska kommentarer?
I studieförbunden möts människor med olika bakgrund och olika åsikter för att delta i cirkelverksamhet. Jag frågar Seher Yilmaz hur hon tycker att man som cirkelledare ska bemöta eventuella rasistiska och nedsättande kommentarer, om de skulle förekomma under en pågående cirkel.
— Markera när saker händer. För att göra det måste ledarna få kunskap i hur man gör och exempel på hur det kan gå till. Det handlar mycket om att öva på att vara den obekväma som säger ifrån. Det är skitjobbigt att störa rasism och skapa dålig stämning men det är ännu jobbigare för den som utsätts för rasism.
— Sen tycker jag också att här har styrelserna ett jätteviktigt uppdrag att formulera hur organisationen ska jobba med de här frågorna.
“Det är skitjobbigt att störa rasism, men ännu jobbigare för den som utsätts.”