Musiker med vilja att bidra

Efter att i 25 år arbetat med personer med intellektuell funktionsnedsättning bestämde sig Mathias Beltramo Brandin för att sluta och pröva sina vingar som musiker. Musiken var inte ny för honom, redan 1979 fick den då 17-årige Mathias sitt första betalda jobb som musiker och sedan rullade det på. Musiken varvades så småningom med arbete, fram till den dagen då han kände att det var dags att testa livet som heltidsmusiker.  Bakgrunden inom omsorgen gjorde att det blev naturligt att börja där.

 

För många kulturarbetare inom musik och teater handlar det om att spela för någon annan och det var inte det som drog mig – att det är jag som är huvudsaken. Egentligen är det ju personerna som jag träffar som är huvudsaken, säger Mathias Beltramo Brandin cirkelledare och musiker, hemmahörande i Linköping.

 

När började du leda cirklar med Studieförbundet Vuxenskolan?

– Jag började någonstans där 2011 som cirkelledare. Från början var det i en ganska liten omfattning som sedan spred sig. Linköping är inte världens största stad och alla känner varandra litegrann inom den här verksamheten. Så sakteliga började det öka på och inom ett år så var jag uppe i närmare 700 cirkeltimmar och kulturarrangemang per år och där ligger jag nu också. Normalt besöker jag mellan 15 och 25 enheter på en vecka.

 

Mathias Beltramo Brandin återkommer ofta under vår intervju till hans vilja att bidra med någonting. Att bara står på en scen för att tillfredsställa sina egna behov av att bli sedd är ingenting för honom. Han vill använda musiken som ett redskap för att åstadkomma kommunikation med målgruppen. Efter att ha arbetat med personer med intellektuell funktionsnedsättning i många år har han lärt sig hur viktigt det är att man tar sig tid att lära känna gruppen, att vara lyhörd och att kunna känna av stämningen.

 

– Jag är inte rädd att kommunicera och har inga problem med att säga att jag inte förstår vad folk berättar för mig. Det gäller att vi hittar varandra, gör vi det kan vi också förstå varandra, säger han.

 

Vad gör ni under en normal cirkel?

– Om jag besöker en daglig verksamhet brukar deltagarna först ha samlats och gått igenom vad de ska göra på jobbet, tagit en kaffe och sagt hej till varandra. Då kommer jag dit och det första jag gör är att hälsa och visa att jag ser alla. Sen kör jag i gång med ett par låtar i rad för att känna av stämningen. Märker man att det är en dålig dag kan man bryta isen genom att köra i gång med fel låt, till exempel en jullåt mitt i sommaren. Då skrattar alla och skriker nej, nej nu är det fel.

 

– I dag var jag på en daglig verksamhet och då berättade en kille att han sett ABBA på TV så då körde vi ABBA-refränger.  Sen ville en annan kille höra ballongdansen och gick i gång på det och började dansa. Han hade ju inga ballonger men det låg en hög tidningar i ett hörn och då fick det bli tidningsdansen, berättar Mathias Beltramo Brandin med ett skratt. 

 

När jag frågar Mathias Beltramo Brandin om vilka mervärden han personligen får som cirkelledare nämner han energin och samspelet från gruppen men också hur viktig kopplingen till SV är. Att det finns en arena där deltagarna får vara med på sina egna villkor utifrån sina egna förutsättningar och alltid är accepterade. Det finns inga krav och du deltar när och om du själv vill. Att gruppen själv kan vara med och påverka och styra i det som händer är också viktigt.

 

Hur viktigt är det att SV har verksamhet för den här gruppen?

 

– Många säger att vad är det för folkbildande i att lyssna på musik?  Är det här något som ska finnas inom folkbildningen egentligen? Då säger jag att musiken inte är huvudsaken, huvudsaken är det andra som händer med de här personerna som i grund och botten varit underprivilegierade så att det visslar om det i hela liv.

 

– Att de får en plats där de får vara sig själva och prata om det de vill och där de också kan ha kul tillsammans med andra, är ju både lärande och folkbildande. Musiken är en bisak och hade kunnat vara vad som helst. Det är ju inte vad man gör som är det viktiga utan det sociala som händer och de signaler man ger till dem, avslutar Mathias Beltramo Brandin.