Kulturutredningen hade en vällovlig ansats att utveckla och modernisera kulturpolitiken. Av detta blev tyvärr inte så mycket, när väl regering och riksdag tog över frågorna. Kulturutredningens förslag till nya progressiva mål monterades exempelvis raskt ner av den moderata kulturministern. En av de få innovationer som överlevde den politiska manglingen var förslaget om att regionalisera de statliga grundbelopp som sedan 1970-talet betalats ut till regionala kulturinstitutioner. Bakgrunden till dessa grundbelopp var att säkerställa konstnärlig kvalitet och kulturinstitutioner i hela landet. Detta skedde genom att staten villkorade sina grundbelopp med att värdlandstingen – för att få del av dessa pengar – var tvungna att också avsätta betydande belopp på dessa kultursatsningar. Resultatet blev att det i varje län växte upp regionala teaterscener, länsmusikverksamhet och länsmuseer med en häpnadsväckande intensitet. På det hela taget var det ett mycket lyckat exempel på en statlig insats som ger positiva hävstångseffekter i hela landet. Med tiden växte dock landstingens egna kulturpolitiska ambitioner. Inte överallt. Men där de politiska ledningarna kommit till insikt om att ett kreativt kulturliv är en viktig tillväxtfaktor, ville man ofta göra mer än vad statens pekpinnar syftade till. De frikostiga statliga grundbeloppen blev efterhand tvångströjor som begränsade rörelsefriheten.INTE MINST BLEV detta tydligt när regionerna Skåne och Västra Götaland bildades. De båda regionerna valde dock olika strategier för att befria sig från en enögd statlig kulturpolitik. Skåne valde att pröva den så kallade ”kulturpåsen”, där staten gav grundbeloppen i en ”påse” till regionen så att dessa kunde fördela medlen efter egna beslut. Västra Götaland – som visste att dåvarande kulturministern Marita Ulvskog var en enveten centralist som ogillade allt vad regionalisering hette – valde istället att förhandla med staten om hur staten skulle kunna förstärka regionala kultursatsningar. Resultatet blev att Västra Götaland fick en positiv särbehandling av dåvarande regering. Men den statliga tvångströjan fanns kvar. Så när kulturutredningen föreslog en ny ”kulturportfölj” välkomnades detta av kommuner och regioner som tröttnat på en politik som ser kulturen som ett isolat i förnäm avskildhet.FÖR DE KOMMUNALA beslutsfattare som såg kulturen som en viktig tillväxtfaktor, riskerar en fortsatt statlig snäv konstpolitik att bli direkt kontraproduktiv. Några regionpolitiker hävdade till och med att detta är statens sista chans att visa om man med kulturpolitiken vill något mer än att ägna sig åt stöd åt konstnärer och uppräkningar av institutionsanslag. Rätt hanterat kan också ”portföljen” bli ett starkt verktyg för att bredda kulturlivet och ta större hänsyn till regionala och lokala förhållanden. Detta förutsätter dock att såväl staten som regionerna vågar kritiskt granska det institutionaliserade synsättet som i allt för hög grad fått styra kulturpolitiken under decennier. Det behövs ett öppnare och bredare perspektiv där civilsamhällets kompetens och bredd på kulturområdet fullt ut tas till vara. Staten måste helt enkelt acceptera att kulturlivet är organiserat på olika sätt över landet. Studieförbunden bör därför ges en central roll i den regionala diskussionen som en samlande part för det rika och mångfacetterade lokala kulturlivet. Kulturen har allt att vinna på att kulturpolitiken blir en accepterad del av samhällets utvecklings- och tillväxtpolitik. Självklart ska konsten och kulturutövarna vara fria och dessutom ges förutsättningar att fortsätta utveckla sitt skapande i frihet – men ska kulturen på allvar slåss om samhällets gemensamma resurser måste den bryta sitt isolat!
Per Gustafsson Chefredaktör Impulsper@sv.se
Ledare i SVs tidning Impuls nr 2 2010
Dela på Facebook